Brottsplats Rosenbad

”Bilden av ett högljutt gräl mellan en sårad Anders och en trött och utarbetad Beatrice, och så Anders som grep vad han fick tag i och besinningslöst slog henne i huvudet för att få henne tyst.”

I just det här skedet som citatet är ifrån så är det nästan kaos på departementet. En av ministrarna har ju blivit brutalt överfallen och har livshotande skador. Jenny har, med några andra kriminalare, fått i uppdrag att hitta den skyldiga. Efter ett sådant överfall har även de som inte var närvarande blivit chockade och känt sig otrygga.  Och det kommer hela tiden nya spekulationer på vem den skyldige kan vara. Man misstänker även sin bäste vän, för det verkar som att de inte litar på varandra längre.

I en sådan situation skulle jag agera precis samma sak. Jag menar, de kan ju hända precis vem som helst. Och 
när man jobbar under stress att de kan hända igen, skulle jag nog också misstänka alla. Även mina vänner. 

"Anders kände hur han skuffades undan. Som om han inte fanns."

Det pågår mobbning i det tysta på departementet. Och det är mest för hans läggning skulle jag tro. Jag valde citatet för att jag vill visa hur problemet med både rasism, dock inte i det här fallet, och homofobi finns i samhället. 

”Det är något tröstlöst med tomma arbetsplatser framåt kvällen.”

Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag tog det här citatet, men just denna tanke  brukar också slå mig ibland. Vissa dagar slutar ju vi sent, framåt fyra eller halv fem. Vid den tidpunkten är det oftast nästan tomt i skolan. Och just då får man en speciell känsla som inte går att beskriva. Kanske är det för att det är så stort och tomt och man står där ensam? Jag vet inte, men det är bara en underlig känsla. 

"Klockan tolv ringde hennes telefon på nattygsbordet. Det var från Karolinska. Beatrice hade vaknat!" 

Alla som hade varit involverade i överfallet hade fått sina liv helt omkastade på bara ett par dagar. Och man tror hela tiden på hopp, att Beatrice en dag ska kunna komma tillbaka till departement. Jag ville visa en av de få glädjestunderna i boken än så länge, och att hoppet trots allt lever. 

//Shaian NV10