Fyrmästarens dotter - Ann Rosman

" Kvinnans hår var kort, rakt och argt rödfärgat och förde tankarna till en rotborste. De satte sig i ett anonymt rum med ledsna gardiner och en gammal overheadapparat stående i ena hörnet. Väggarna hade målad väv i en färg som borde heta "deppig champinjon" eller något i den stilen. En praktiskt och säkert slitstark linoleummatta täckte golvet och någon hade ställt i överblivna bokhyllor som nu gapade tomma längs väggarna." - sid 79


Detta citat dyker upp när Sara som är en av personerna i boken besöker försäkrings kassan. Sara har problem med sitt liv just nu få hon är utbränd på jobbet och har psykiska problem som man ännu inte vet om i boken. Hela miljön som hon nu befinner sig i låter som ett fängelse fast det bara är ett vanligt kontor. De tomma bokhyllorna som beskriver hur tomt det egentligen är i rummet. Samt med den bittra kvinnan som utstrålar bitterhet gör inte den hela situationen bättre.

"Nu lägger du av, folke!" Karin slog i handflatan i bordet så att det ekade i lilla rummet. Jäklar vad det sved! Smärtan fick tårarna att stiga i ögonen. Hon blinkade bort dem och bet sig i läppen för att hålla masken." - sid 111.


Denna situation uppstår när huvudpersonen och polisen Karin hamnar i bråk med sin kollega Folke. Jag tycker att detta citat uttrycker en stark ilska men ändå lite falsk med tanke på att Karin inte beskrivs vara den här personen som skulle kunna reagera så här. Det visas också att hon inte är den personen efter utbrottet då hon bara vill brista ut i tårar.

"Sara kände hur allt blod rusade upp i huvudet. "Vad fan sägger du? Jag vill inte gå på någon jävla släktmiddag. Diane skall väll ändå gå dit och visa upp sig och sina barn." - sid 148


Sara är också lite mer den tystlåtna personer som inte hörs i mängden, men just i det här ögonblicket så är hon inte sån. Detta gräl uppstod när hennes man bjöd med henne på en släktmiddag i hans familj. Jag kan tänka mig att Sara hade för mycket att tänka på, jobbet, sina barn och nu hennes mans familj som hon inte direkt var kär i. Hon ville inte gå och skådespela framför släkten och låtsas vara glad.

"Nycklarna hade Karin kastat in genom brevinkastet som avtalat. En kort stund stod hon med dem i handen och mindes när hon och Göran hade fått lägenheten. Så öppnade hon metalluckan och släppte ned dem."

Huvudpersonen Karin har separerat men sin man och håller på att flytta ut ur lägenheten. Det är en svår situatuion för henne. Jag tror att hon fortfarande älskar honom men att älska honom är svårt.
Göran är kapten på ett handelsfartyg som innebär att han jobbar i sex veckorsperioder vilket inte är bra för deras förhållande. Men det är inte det som är det svåra utan faktum är att när han väl är hemma så känns det som att han inte är där, han är inte engagerad i något.
Alla minnen som hon och Göran har tillsammans strömmade nog igenom henne precis innan hon släppte nyckeln i brevinkastet.

Nino Borojevic Nv10